Strid

I´m still standing…..

| Martina

När någon försöker att förklara för mig att; så här är det, och det finns inget du kan göra åt det, då startar en sort envishet hos mig som jag inte ens själv kan förklara.

Ett maskineri startar och jag går och grunnar på detta nästan hela tiden. Det finns alltid en lösning eller en annan väg att gå, det gäller bara att komma på den.

Förra veckan kom jag på en väg att gå, och jag gick den hela vägen ut. Idag var det dagen D och jag var allt ganska nervös men så förbannat envis och arg att några fåtal människor ska bestämma över många andra, om vad som är bra eller inte bra för dem. Ett tag trodde jag att jag kanske hade förlorat, men tänkte att även om jag förlorar så måste jag säga min mening och låta dem veta att jag inte håller med, och att jag inte sitter tyst.

Plötsligt vänder vindarna och jag känner att jag får medvind, jag är helt plötsligt den som har rätt. Jag hör mig själv rabbla en rad av vettiga argument, säger emot och pekar på gamla beprövade metoder. Personen i fråga håller helt plötsligt med mig, och vi finner att vi konstigt nog har samma åsikt till slut. Jag går segrandes ur striden och har inte bara vunnit något för egen vinning, utan även för andra som hamnar i samma situation som jag. Ett nej vändes till ett ja och ett fattat beslut ändrades p.g.a att jag tog strid.
Den lärde personen avslutar vårt samtal med ett leénde på läpparna och säger; du är en envis person och du har rätt, man ska inte hålla tyst!
Den här utmaningen kommer jag aldrig att glömma, jag känner mig helt slut!