Fullständigt oförberedd

 

Det kom så oväntat, jag var inte alls beredd och jag såg och hörde allt i ”slow-motion”.
Elias var på kontroll för sitt öra, som han har opererat i två etapper med något års
mellanrum. Det har hittills sett bra ut, hörseln har funkat ganska bra och det
har inte funnits några tecken på att vi skulle behöva oroa oss.
Läkaren Johan som dessutom är den som har utfört operationerna är en sketaglad läkare
som vet hur man handskas med både barn och oroliga föräldrar.
Han pratar på, och ställer frågor till Elias som en kulspruta medans han kollar och pillar i örat på Elias. Men så stannar han helt plötsligt
upp mitt i en mening och han blir tyst.
De där sekunderna blir långa och jag tänker: men för fasen, fortsätt prata!
Men har fortsätter inte att prata och nu blir de där sekunderna jäkligt jobbiga.
Det här ser skumt ut säger han sedan.
Ser inte bra ut!
Kollar i datorn, rullar fram till örat igen och säger det igen.
Ser skumt ut, ser inte bra ut!
Men va fasen!
Trumhinnan är hel och fin, fast BAKOM den ser han en skugga som tydligen kan
vara de där elaka cellerna som växer sig stora igen.
Om två veckor ska vi in igen, och OM det då ser lika illa ut, så bestämms det
en tid för operation igen, där örat ska öppnas och vikas åt sidan.
De växande cellerna måste bort annars kväver de hörselbenen igen.
Det är ju i och för sig bra att han kollar upp det och gör något åt saken om det
nu är så illa som han tror. Men oron gnager i mig, tänk om detta fortsätter och rullar på.
Vad händer om man missar att se den här skuggan om några år och
låter cellerna härja fritt bakom trumhinnan.
Måste man inte gå in och öppna örat då och då för att vara säker?
Det läskiga är att på en liten yta finns både örat och den del av hjärnan som styr bl.a talet.
Man går ju liksom inte bara in där var och varannan dag och pillar runt, så att säga.
Nu är ju Johan vald av oss som den absolut bäste öronläkaren på denna jord,
och som Elias sa idag;
Mamma, hade det inte varit för Johan, som jag litar på, då hade jag varit mer orolig.
Han vet vad han gör och vad han säger!
En sådan här dag som denna, gör att man funderar och börjar prioritera på ett annat vis.
Småskit är inte värt att ägna tid åt – här gäller det att kavla upp armarna och
slåss för det som betyder något.
Sådär ja, då har jag lastat av mig en stor portion oro och skickat ut det i cyberrymden.
Iväg bara!