Lägenhet uthyres

 

En dag i vintras när det var kallt och ruggit, försvann Patrik ner till garaget för att snickra fågelholkar.
Han var borta så länge så att jag till slut fick börja att leta efter honom.
Han hade fått ihop många holkar och var glad som bara en snickare kan vara när han har snickrat.
Då visste vi inte att vi skulle såga ner våra träd med holkar i, men det uppdagades när det nästan var vår och vi tog snabbt ner holkarna så att ingen stackars fågel skulle hitta dit.
Dessutom var ju holkarna som satt i träden i väldigt dåligt skick, så vi hade ju fått byta ut dem i alla fall.
Vilken tur att snickaren hade fixat nya!
Nu sitter det två holkar i skogen och det är bara en väg som skiljer oss åt.
I går kväll sattes dem upp och tidigt i dag vid 05.00 hade ett flugsnappar-par
redan vald den vänstra och skrivit på hyreskontraktet.
I eftermiddag satt jag på vår trappa och tog några kort på de små rackarna.
Holkarna är specialbyggda just för flugsnapparen och det är extra roligt att vi fick hyresgäster så
fort – det trodde jag ju aldrig.
En holk är fortfarand ledig, så sprid gärna vidare till vänner och bekanta.
Billig hyra mot ubyte av fågelkvitter och myggfritt.
Ett och annat skratt har jag ju utbrustit i när vi har kollat in onitologerna på södra Öland.
Nu är jag ju själv en liten fågelskådare med kamera som gärna vill föja med in i holken.
– Hoppas att de får många ungar, utbrast Patrik stolt när vi firade inflyttningen ikväll.

Fri som en fågel

>

Fri som en fågel, det skulle man vara!
Runt om våra byggnader på jobbet finns det under sommartiden  en hel del måsar som seglar uppe i luften och skriker ut att sommaren är på väg. För mig som är en drömmare, är måsarnas skrik, som ljuv musik – shit, det rimmade ju. Om jag blundar och hör måsarnas skrik så kan jag utan problem föreställa mig en strand och ett liv utan problem. Mitt emellan de höga takfönstrena har i år en familj hittat sitt perfekta ställe och tydligen lyckats med att få två nya familjemedlemmar
Första egenfångade frukosten är nog den allra godaste kan jag tänka mig.
Här kollar vår dunboll ner på oss genom takfönstret. Ja och fönstret är skitigt, det blir inte bättre än så här när små fågelfötter trippar fram och tillbaka.
Har inte sett till de två allra minsta på ett tag, men troligen har de vuxit och kanske tagit sig en provtur. Tror att jag måste gå på spaning en dag för att kolla var de håller hus.