När någon försöker att förklara för mig att; så här är det, och det finns inget du kan göra åt det, då startar en sort envishet hos mig som jag inte ens själv kan förklara.

Ett maskineri startar och jag går och grunnar på detta nästan hela tiden. Det finns alltid en lösning eller en annan väg att gå, det gäller bara att komma på den.

Förra veckan kom jag på en väg att gå, och jag gick den hela vägen ut. Idag var det dagen D och jag var allt ganska nervös men så förbannat envis och arg att några fåtal människor ska bestämma över många andra, om vad som är bra eller inte bra för dem. Ett tag trodde jag att jag kanske hade förlorat, men tänkte att även om jag förlorar så måste jag säga min mening och låta dem veta att jag inte håller med, och att jag inte sitter tyst.