Kroppens fettprocent

Djupdykning

Sparkar igång så smått med lite inlägg då och då.

Jag har dykt ner i något som har intresserat mig ett bra tag. Har hittat mycket spännande och har börjat gräva mig ner bit för bit, lyft på första lagret på löken så att säga. Det är så jäkla spännande och kul. Ju mer jag lär mig, ju intressantare blir det. Men jag lämnar det till en annan gång, nu en liten titt på kroppens fettprocent.

Fettprocent

Om man inte har tillgång till att få reda på sin fettprocent av någon som t.ex kan mäta med en kalipermätare, så kan man i alla fall få ett bra hum om var man befinner sig om man jämför med bilderna nedan.

Jag har ett mål, eller rättare sagt ett delmål, att jobba mig ner till att ligga mellan 25-20 % fett. Man kan ju lätt se att 20% inte handlar om att man är underviktig, utifall att nu den tanken skulle slå någon. Jag har en beundrare i min far som tycker att jag är på gränsen till undernärd nu när jag ligger närmare 30%. Jag ler lite, och visar därför dessa bilder nedan, så att man kan förstå lite bättre. Jag tänker utifrån mig själv, hur jag trivs med mig själv och vart jag vill komma. Jag tycker att det är kul att utmana mig själv, att få kämpa mot nya mål och se vart jag kan komma. Vad andra tycker och tänker, sorry, det bryr jag mig inte om längre. Känns lite coolt att faktiskt komma upp i en ålder där man tycker,  tänker och gör precis som man vill – yeahhh!

 

Bilden är lånad från Styrkelabbet

Diet

Går just nu på en dietplan, där jag till stor del har fått vara med själv att bestämma vad jag ska äta.
Diet eller kosthållning är en persons samlade kostintag och matvanor – Wikipedia

Det är klart att jag måste vara kontinuerlig och följa planen om jag vill ha resultat, inget snack om det.
Vissa dagar är tuffa och andra rullar på utan problem, det är som livet i allmänhet. Men trots det så tycker jag att det är intressant nog att följa planen och göra det på ett sunt sätt. Jag kör en Ketogen kost så långt det är möjligt. Det är inte 100% Ketogen kost nu när jag har lärt mig mer i ämnet, men det är förbaskat bra så här långt.

Payday i januari

Payday av december månads kämpande!

I slutet av november trillade polletten ner och jag insåg att jag i december skulle köra strikt på kostschema. December har annars alltid varit mer än välfylld med socker på tvären och längden.
Jag ska erkänna att jag kände panik. Jag trodde inte att jag skulle kunna avstå socker så bra som jag ändå gjorde. Jo,  jag åt faktiskt lite socker, men de dagarna kan jag summera som 3 dagar totalt och 2 av dem var under kontroll skulle jag vilja påstå.

Det viktiga och det svåra för mig är att sedan klara av att stoppa socker helt direkt efter en sockerdag.
Jag har klarat det med bravur och jag klappar mig på axeln. Naturligtvis har det inte varit helt smärtfritt, det kan min familj intyga. Det är tuff. Det är så pass jobbigt så det faktiskt är lättare att helt avstå socker för att inte behöva ta sig tillbaka hela vägen igen. Men jag vill ändå kunna välja. Jag vill inte att någon annan ska stå där med en pekpinne och säga att jag inte får göra si eller så. Det är JAG som är min egen boss. De utmaningar jag ger mig själv, har endast rätt att bedömas av en enda person, och det är av MIG och ingen annan.

Utmaning 1

Många gånger under december månad undrade jag om det verkligen var värt att se andra äta den goda chokladen medan jag fick tänka på annat. För oj vad jag har fått tänka på annat, jag lovar!
Jag försökte att tacka nej till ett julbord tidigt i början av december med en av våra kunder, bara för att efterrätten bestod av ett helt rum fyllt med sådant som triggar mig – SOCKER. Jag följde med på julbordet och förklarade bestämt att jag absolut under inga omständigheter tänkte äta något socker. Den här kunden är helt otroligt trevlig och stöttade mig och blev imponerad av min karaktär, vilket gjorde att min inre mentala styrka växte och slog alla rekord. När jag tänker tillbaka på den här dagen blir jag så jäkla imponerad av mig själv.

Utmaning 2

Ännu en tuff dag kom några dagar innan jul. Själva julfesten på vår avdelning där alla tar med sig något till gottebordet. Det här ser jag annars fram emot under hela året – en riktig sockerorgie eller sockerfylla. Vi sitter då tillsammans och skickar runt alla godsaker som man bara kan tänka sig och det blir en riktig sockerfrossa, jag lovar. Jag deltog och tog mig igenom ett av det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Att sitta och låta choklad, knäck, praliner, hemkokta karameller, kakor m.m. passera utan att ta en enda liten bit, det är ta mig fanken helt jäkla outstanding. Jag fattar inte hur i helskotta jag bara klarade det. Jag satt där med mina 45 g ugnsrostade solroskärnor toppade med Himalayasalt och tyckte att det var så gudens goda, och det var de verkligen!

Payday eller rättare sagt, belöningen

Så för att korta ner hela den här decemberhistorien, så vad blev kontentan till slut?
Trots 3 dagars avsteg så stod vågen på +/- 0 kg och jag är totally happy.
December är en månad då jag annars lätt går upp flera kg, och då menar jag långt över 2 kg.
Totalt sett har jag sedan kostplans-start gått ner ett antal kg och också minskat min totala fettprocent.
Den absolut roligaste resan börja NU för mig. Jag är nöjd med min utgångspunkt efter jul och nyår och är så jäkla taggad. Nu hoppas jag på att coachen kan ge mig rätt verktyg för att lyckas omformatera kroppen på ett hälsosamt sätt. Mindre kroppsfett och mer muskler med hjälp av kosten och styrketräningen är vad jag vill uppnå.

Yes, jag äter fortfarande enligt mitt tänk, ketogen kost eller strikt LCHF.

Boxningsmatchen, Jag mot Sockertrollet

Nu har det gått ett bra tag sedan sommarsemestern, snart jul ju!
Under sommaren hände något som gjorde att jag släppte och tänjde på mina kolhydratsgränser. För mig funkar det mindre bra kan jag säga, för jag stod senare med facit i hand. Jag inser och tror stenhårt på att jag måste göra alla misstag själv, för att se och lära mig hur JAG fungerar. Jag är inte så värst intresserad av hur andra fungerar, för det går inte att kopiera och överföra på mig, möjligen i små mängder i sådana fall. Tror inte heller att min väg skulle vara den rätta för alla andra.

Mat och hur jag väljer att äta verkar vara ett laddat ämne när andra börjar diskutera det. Vi tycker olika och några tycker att jag är lite crazy med min kost. Det är helt ok, jag kör mitt race och känner mig trygg i det. Jag har gjort en resa, lärt mig, kämpat, gjort om och gjort rätt många gånger om. Jag har faktiskt en del minnen från det att jag är mycket yngre som övertygar mig om att problemet med mitt sockerberoende startade när jag var väldigt liten.

För några månader sedan bestämde jag mig att starta en ny tuff utmaning med mig själv. Jag har redan sedan tidigare lagt av med Kaffe/Koffein och snart har det gått ett år. Det är dags att ta tag i det absolut svåraste för mig, mitt sockerberoende. Det har legat där i bakhuvudet och grämt mig länge, för jag vet att det skulle vara det absolut svåraste för mig att ta tag i. Jag vet också att jag inte är ensam om att var sockerberoende, vi är många.

20161026_180755

 

Såg förresten en träffande text på Instagram häromdagen;

I´m not where I need to bee,
but thank God I´m not where I used to bee!
I´m OK, and on my way!

Nu blir det åka av kan jag lova! Häng gärna med i upp och nedförsbackar på min resa.

Små myrsteg kan bli ett jättekliv

20160430_152420

Små myrsteg kan efterhand bli ett jättekliv.
Jag nöter på i gymmet och vet du vad?! Jag tycker att det är kul!
Det är små, små myrsteg framåt, som så småningom blir ett stort steg. Jag är själv förvånad över att jag inte tröttnar, men det finns så mycket kvar att prova, så många vikter som jag inte har känt på, så många övningar som jag inte har testat och så mycket envist fett som ska bort på kroppen. Det är en utmaning och jag är en envis jäkel.

Något som man kan bli beroende av är ju alla dessa fina träningskläder som finns där ute och bara väntar på mig. Just nu är det köpstopp och det gör ont, väldigt ont! Aj!

För ett tag sedan började jag testa maghjulet som jag aldrig har kunnat köra tidigare. Jag har successivt kunnat rulla lite längre fram och här på videon är jag inte helt framme men nästan. Det går lättare och lättare och här pratar jag om myrsteg som gör mig glad. Sist kändes det ganska lätt att hålla emot och dra mig tillbaka. Klarade det utan att ha ett stopp längst fram och jag klarade även för första gången att rulla HELA vägen ut och tillbaka 5 gånger. Yeeeeeeessss!!

Ja, jag vet, don´t mind min mörka mittbena, har fixat den nu hos frissan.

Terminalarbete

Terminalarbetet på jobbet kräver verkligen att jag är på min vakt med min arm och axel. Åkte på ett bakslag som heter duga och paniken infann sig hos mig. Det är då det gäller att börja andas, tänka efter och plocka fram allt man har lärt sig på resans gång.

På jobbet flaggade jag direkt, att NU är läget akut, jag måste få hjälpt med att kolla upp min arbetsplats, om det finns något mer som man kan göra för att jag inte ska fastna i samma onda cirkel som tidigare. Jag har trots allt inte varit sjukskriven och betalat min rehabilitering själv och kämpat på som fan. I fredags kom ett nytt tangentbord och att lära sig hitta rätt på det utan att kolla ner under det att jag skriver, det kostar på en hel del svordomar. Men jag tror nog att det kan fungera, jag är en envis jävel. Ett smalare och mer komprimerat tangentbord gör att man inte behöver flytta händerna så lång ut åt sidorna, och för min del då åt höger där siffrorna finns. Nu är det bara musen som ska lösas också, för den jag har i dag (mousetrapper) fungerar inte så bra ihop med detta.

images
Bild lånad

Givetvis tror ju då någon att det är styrketräningen som är boven till mitt problem, att jag tränar för mycket, att jag lyfter för tungt…….
Men nej, så är det inte alls! När jag har ont och går till gymmet och börjar träna, då försvinner den malande värken och efter träningen mår jag toppen. När jag vaknar på morgonen är armen/axeln ok men efter någon timme vid tangentbordet, DÅ börjar det igen. Så NEJ, det är inte gymmets fel att jag får ont. Jag har lärt mig massor om HUR man ska utföra de olika momenten på gymmet och hur man INTE ska göra. Jag säger inte att jag kan allt perfekt, men jag känner min kropp så bra så jag känner när det blir fel. Jag är väldigt medveten om hur jag mår, hur jag fungerar, vad som känns rätt eller fel för min kropp och jag försöker alltid att hitta en väg förbi ett problem. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha mått om jag inte hade börjat träna på gymmet. Hur ont hade jag inte haft och hade jag ens kunnat jobba med det jag gör idag?

Hästar, no no no!

Jag vill kanske inte sträcka mig så lång att jag har uttalad hästskräck, men jag är rädd för att stå vid en häst utan att ha ett staket mellan oss och jag hittar inget språk som passar oss emellan. Kor, hund och katt känner jag att jag kan prata med, vi får till en bra kommunikation, men häst, nej det vill sig absolut inte. Jag vet att det till största del beror på mig, och jag försöker, jag vill verkligen, men det går bara inte.

Islandshäst

Eftersom jag och hästar aldrig har varit ett tema tidigare, kan jag absolut inget om hästar. En arbetskollega frågade mig om svärmors häst som ska säljas och jag gav den bästa beskrivning jag kunde utifrån mitt kunnande. En häst, fyra ben och två öron, hög, brun och gammal. Till slut var jag tvungen att sms svärmor och fråga så att jag kunde lämna svar då alla frågor om varm och kallt blod gjorde mig förvirrad, alla hästar har väl varmt blod eller? Man undrar ju om jag är helt trög?
Hästen, ett Islandssto hade mycket riktigt fyra ben och två öron men resten var ju inte rätt. Inte alls hög utan ganska låg (enligt min hästvana kollega), inte gammal utan bara 3 år, brun kanske stämmer men kallas för brunblack. Ja du milde, jag vet i alla fall vad som är fram och vad som är bak på en häst.

Svärmor bad mig komma och ta kort på hästen. Man säger inte till svärmor att det kan bli problem för jag är ju lite rädd för hästar……..man säger, klart att jag kommer 🙂
Allt löser sig ju till slut så är det ju bara 🙂

Jag stod på ena sidan av staketet och svärmor med häst på andra sidan. Tog de kort jag skulle och svärmor kopplar loss hästen, eller hur man nu säger, och nog fasen kom den upp rakt in i kameralinsen med sin stora mule. Blev inte rädd utan tyckte nog att den var lite gullig i alla fall. Ser nästan ut som en älg eller? Hon hade inte rakat dig den här hästen utan hade några långa skäggstrån som stod rätt ut, men jag antar att inga hästar rakar sig, right!?

Hjulet, en utmaning

När de små barnen i omklädningsrummet börjar känna igen mig och vill att jag ska lyfta upp dem, då tror jag att man kan säga att man är på gymmet ganska ofta, haha! En mamma sa nyligen till sin lilla flicka,
– Nu tog du nog fel, det där är inte mormor och ingen som du känner.
Men den lilla flickan gav sig inte och blinkade till mig med sina gulliga ögon samtidigt som hon lyfte sina armar mot mig och ville att jag skulle lyfta upp henne.
Mamman ursäktade sig, men jag sa att vi träffas ju så ofta så nu känner vi ju varandra 🙂
– Ja sa mamman, så är det nog, du är alltid här när vi ska på simskola 🙂
Har många kompisar i omklädningsrummet nu för tiden 🙂

Du vet det där jädra hjulet som finns på gymmet, det har jag hållit mig borta från under alla år. Jag har aldrig haft någon bålstabilitet att prata om innan och om jag hade provat så skulle jag med all säkerhet ha gjort mig illa i ryggen. Men så är det ju det här med nya utmaningar och att testa……..

Jag började med att bara GLO på det där hjulet. Det började prata med mig, reta mig, och faktiskt håna mig för att jag inte ville testa. Min axel har också gjort att jag inte har kunnat prova förr, men nu kan jag inte skylla på det längre. Det var liksom dags!

Fotot är min och makens hand tillsammans. Det får representera att vi gör det tillsammans, hjälper varandra, pushar varandra och stöttar varandra när det är jobbigt, eller asgarvar när det bara inte går längre. 
Hjulet

Jag har börjat lite lätt med att stå på knä, rulla ut och använda mig av ett stopp.
Inte svanka, utan låta de raka och de sneda magmusklerna jobba samt övre rygg.
Får tacka min coach, maken, för att jag ens vågade börja med detta asjobbiga hjul.
Så går det! Ett sketet hjul ska inte tracka mig på gymmet, då tar jag min an utmaningen 🙂

Naturexpedition

I dag packade vi ryggsäcken och begav oss ut på vårens första naturrunda, Pepsi och jag. Han vet hur det här går till och blir varken orolig eller rastlös då jag lägger mig ner och ålar mig fram genom skogen i slowmotion. Ja det är inte klokt som det kanske ser ut och jag blir glad varje gång vi inte träffar på någon där jag ligger på mage i mossan som en strandad valross.

Han sitter där och kolla in mig, hjälper till om det behövs, eller så dyker han upp där framför kameralinsen precis i rätt ögonblick. Har med mig lite godis i fickan och från och till gömmer jag något här eller där. Högt upp på en granstam hittar Pepsi något gott.

Trädkramare
Här var det meningen att jag skulle fota Kabbeleka vid vattnet, och då kom den här nosen i vägen.
Vem bryr sig om Kabbeleka när en sån här gullig nos dyker upp precis bredvid? I bland tror jag banne mig att han gör det med flit för att skoja med mig. Han är väldigt speciell min kompis!

Nos i vägen
Naturgodis hittar man ibland om man är duktig med nosen. Jag blir imponerad när han sätter igång och vickar på sin lilla nos och känner att, NU har matte gömt något. Jag gömmer bara ibland, och oftast säger jag inget till honom, men han märker direkt när det finns något att leta efter. Svampen satt kvar på trädet efter plundringen.

Naturgodis

 

Tänka och känna

Jag hinner tänka en hel del när jag är på gymmet.
Jag hinner känna efter en hel del när jag är på gymmet.
Ja,  jag vet att jag ser ansträngd ut när jag är på gymmet, men det hör liksom till. Jag inser att jag verkligen tar i när jag ser foton på mig själv. Men jag gillar att grimasera och ta i på gymmet, jag bjuder på det! Inte lönt att redigera, jag är ju ändå till åren, so to speek 🙂

Just den här övningen, liggande hantelpress är väldigt speciell för mig. Jag har inte kunnat köra den tidigare, inte ens utan vikter. Detta var en av övningarna som gjorde fasligt ont i axeln tidigare och som jag faktiskt fick hoppa över i säkert 1,5 år.

På gång

Nu kan jag så smått börja på med den här övningen igen.  Det knepiga är bara att hjärnan är så invand med att det kommer att göra ont, så jag omedvetet gör en justering med min arm innan det ens gör ont.
Ja det  låter galet och kanske lite överdrivet för jag vet inte om jag hade trott på det om någon annan hade försökt förklara det för mig. Så idag när jag körde övningen koncentrerade jag mig verkligen på att göra RÄTT, slappna av och inte göra någon justering med armen. Det funkade så länge jag verkligen koncentrerade mig, men minsta lilla distrahering, så kändes det i armen.

Det är vad jag kommer att jobba med framöver på gymmet, tänka och utföra övningen rätt.
I dag kunde jag köra på 10 kg,  7 x 3 reps. Hade det funnits 11 kg hade jag testat det också. Bilden är tagen för några veckor sedan då jag var skitglad över att klara 7 kg. Det händer små saker med en och annan sena. Känner en glädje som påminner om, när jag som liten lärde mig att cykla.
Det är näst intill magiskt 🙂 Jo jag lovar!