Boxningsmatchen, Jag mot Sockertrollet

Nu har det gått ett bra tag sedan sommarsemestern, snart jul ju!
Under sommaren hände något som gjorde att jag släppte och tänjde på mina kolhydratsgränser. För mig funkar det mindre bra kan jag säga, för jag stod senare med facit i hand. Jag inser och tror stenhårt på att jag måste göra alla misstag själv, för att se och lära mig hur JAG fungerar. Jag är inte så värst intresserad av hur andra fungerar, för det går inte att kopiera och överföra på mig, möjligen i små mängder i sådana fall. Tror inte heller att min väg skulle vara den rätta för alla andra.

Mat och hur jag väljer att äta verkar vara ett laddat ämne när andra börjar diskutera det. Vi tycker olika och några tycker att jag är lite crazy med min kost. Det är helt ok, jag kör mitt race och känner mig trygg i det. Jag har gjort en resa, lärt mig, kämpat, gjort om och gjort rätt många gånger om. Jag har faktiskt en del minnen från det att jag är mycket yngre som övertygar mig om att problemet med mitt sockerberoende startade när jag var väldigt liten.

För några månader sedan bestämde jag mig att starta en ny tuff utmaning med mig själv. Jag har redan sedan tidigare lagt av med Kaffe/Koffein och snart har det gått ett år. Det är dags att ta tag i det absolut svåraste för mig, mitt sockerberoende. Det har legat där i bakhuvudet och grämt mig länge, för jag vet att det skulle vara det absolut svåraste för mig att ta tag i. Jag vet också att jag inte är ensam om att var sockerberoende, vi är många.

20161026_180755

 

Såg förresten en träffande text på Instagram häromdagen;

I´m not where I need to bee,
but thank God I´m not where I used to bee!
I´m OK, and on my way!

Nu blir det åka av kan jag lova! Häng gärna med i upp och nedförsbackar på min resa.

Ängel i himlen

Det är lätt att ta livet för givet, att liksom bara leva på. 

Har funderat länge på om jag skulle blogga om detta inlägg eller helt enkelt hoppa över det. Men jag väljer att blogga om det. Det är ju inget farligt eller overkligt egentligen, utan det är helt enkelt livets gång. Däremot tycker jag att det var för tidigt och orättvist mot min Prinsessa, men tyvärr inget jag kan styra över eller göra något åt. Det gäller att kunna acceptera det och kunna leva med det på något vis, även om det är jäkligt svårt. Det är nog det svåra, att kunna hitta en väg att leva med sorgen.

dusk-over-aspo
Skymning på Aspö

Våren och sommaren var tuff, jäkligt tuff.

Jag känner direkt när energin dalar och när jag måste prioritera bort saker för att orka med mentalt. Jag är glad för att jag lätt kan känna av det, för då kan jag bromsa i tid. Men så kom det en period då jag faktiskt inte kunde sätta mig själv på första plats, någon annan, en vän, min bästa vän behövde mig mer och jag satte direkt på autopilot.

Jag försökte att bara koncentrera mig på att finnas till och lyssna på min bästa väninna som var svårt sjuk. Jag är så glad för att hon lät mig komma och hälsa på varje vecka, trots att hon mådde så dåligt. Det var aldrig jobbigt för mig att prata om vad som helst med henne under sjukdomstiden och jag tyckte att vi fick en riktigt fin sista tid ihop med både skratt och gråt, hur jäkla tufft det än var. Vi pratade gamla minnen, om vad som skulle komma, om drömmar, om våra familjer och  livet efter detta. Men när hon gick över till andra sidan, tappade jag bort mig själv för ett tag. Jag kunde inte hitta rätt, jag hade liksom kuggat ur och livet blev helt plötsligt ett virrvarr och kaos inne i min hjärna. Var detta liksom ”it”??

Jag gillar struktur i min vardag, styr upp en vecka i taget, minst. Vill ha bra koll över min vardag som har med jobb, mat, träning och vardagssysslor att göra. Men helt plötsligt så försvann några bitar från mitt Lego-torn och byggnaden började luta, lutade mer och mer. Till slut föll det ihop och jag fick inse att det var dags att bryta ihop och sedan starta om bygget.

Jag har så sakta startat om mitt bygge kan man säga och pratar dagligen med min Sessa som numera finns i himlen. Nu måste jag få ordning och struktur på min vardag igen. Att äta rätt och träna mot nya mål står på mitt schema och jag har kommit en bit på väg.

Du finns med oss varje dag, här och nu!
Alltid saknad, aldrig glömd min Prinsessa Marie

Kycklinggratäng

Jag brukar slå till och handla grillad eller färsk kyckling när det är bra pris i affären, fryser in och lagar sedan denna goda kycklinggratäng. Just nu gör jag storkok eller extra stora satser då det går åt till både middag och matlådor. Store sonen jobbar och bor fortfarande hemma och behöver alltid extra matlådor med sig både till jobbet och efter gymmet, så här blir det inget över, om jag säger så.

20160828_183014

Jag använder en stor djup form ca 40 x 10cm (kanske 8 personer)

2 grillade kycklingar
3 röda paprikor
1 purjolök
1 stor gul lök
1 vitlöksklyfta
2 burkar hela champinjoner
3 dl Crème Fraîche
4 dl Grädde
5 msk tomatpuré
3 msk Mango Chutney (medium stark)
3 tsk Sambal Oelek
2 tsk paprikapulver

Smakrik ost (Jag tog Prästost)
Körsbärstomater
Salt och Peppar

Bena ur kycklingen och dela i lagom bitar
Hacka paprika, purjo, lök, vitlök och stek i smör tillsammans med champinjonerna.

Vispa ihop Crème Fraîche, Grädde, Mango Chutney, Sambal Oelek och låt koka upp.
Krydda med Paprikapulver, Salt och Peppar.

Fyll formen med grönsaksröran.
Lägg i kycklingen och ös sedan på såsen över allt samman.
Toppa med smakrik ost och strö sedan delade körsbärstomater över gratängen.

ca 200 grader i 20 minuter

 

 

 

Right on!

Det finns risk för ett och annat blogginlägg framöver!
Kan dimpa ner ett och annat recept, foto, och givetvis några inlägg om träning och min utveckling när det gäller styrka och fettprocent. Ja det är vad hösten kommer att handla om! Jag känner för att brottas med mig själv, bena ut ett och annat och även utmana mig själv och se om jag har mer att ge. Klart jag har, jag är en envis jäkel!

Jag vet inte vad som döljer sig bakom krönet, man jag ska banne mig ta reda på det!
Jag vet inte vad som döljer sig bakom krönet, man jag ska banne mig ta reda på det även om det krävs att jag tar i ändå nerifrån tårna.

Jag har på ett märkligt sätt råkat halka in på något via ett bananskal och måste bara se vart det bär. Det är för mig så komiskt då jag var helt oförberedd, men insåg att det kan bli mycket intressant. Blir en jäkla spännande höst för min del. Givetvis måste jag lägga ner en hel del jäkla anammat, men jag är full av förhoppning om att det kan vara värt det. Jag älskar utmaningar som testar mina gränser.

Små myrsteg kan bli ett jättekliv

20160430_152420

Små myrsteg kan efterhand bli ett jättekliv.
Jag nöter på i gymmet och vet du vad?! Jag tycker att det är kul!
Det är små, små myrsteg framåt, som så småningom blir ett stort steg. Jag är själv förvånad över att jag inte tröttnar, men det finns så mycket kvar att prova, så många vikter som jag inte har känt på, så många övningar som jag inte har testat och så mycket envist fett som ska bort på kroppen. Det är en utmaning och jag är en envis jäkel.

Något som man kan bli beroende av är ju alla dessa fina träningskläder som finns där ute och bara väntar på mig. Just nu är det köpstopp och det gör ont, väldigt ont! Aj!

För ett tag sedan började jag testa maghjulet som jag aldrig har kunnat köra tidigare. Jag har successivt kunnat rulla lite längre fram och här på videon är jag inte helt framme men nästan. Det går lättare och lättare och här pratar jag om myrsteg som gör mig glad. Sist kändes det ganska lätt att hålla emot och dra mig tillbaka. Klarade det utan att ha ett stopp längst fram och jag klarade även för första gången att rulla HELA vägen ut och tillbaka 5 gånger. Yeeeeeeessss!!

Ja, jag vet, don´t mind min mörka mittbena, har fixat den nu hos frissan.

Terminalarbete

Terminalarbetet på jobbet kräver verkligen att jag är på min vakt med min arm och axel. Åkte på ett bakslag som heter duga och paniken infann sig hos mig. Det är då det gäller att börja andas, tänka efter och plocka fram allt man har lärt sig på resans gång.

På jobbet flaggade jag direkt, att NU är läget akut, jag måste få hjälpt med att kolla upp min arbetsplats, om det finns något mer som man kan göra för att jag inte ska fastna i samma onda cirkel som tidigare. Jag har trots allt inte varit sjukskriven och betalat min rehabilitering själv och kämpat på som fan. I fredags kom ett nytt tangentbord och att lära sig hitta rätt på det utan att kolla ner under det att jag skriver, det kostar på en hel del svordomar. Men jag tror nog att det kan fungera, jag är en envis jävel. Ett smalare och mer komprimerat tangentbord gör att man inte behöver flytta händerna så lång ut åt sidorna, och för min del då åt höger där siffrorna finns. Nu är det bara musen som ska lösas också, för den jag har i dag (mousetrapper) fungerar inte så bra ihop med detta.

images
Bild lånad

Givetvis tror ju då någon att det är styrketräningen som är boven till mitt problem, att jag tränar för mycket, att jag lyfter för tungt…….
Men nej, så är det inte alls! När jag har ont och går till gymmet och börjar träna, då försvinner den malande värken och efter träningen mår jag toppen. När jag vaknar på morgonen är armen/axeln ok men efter någon timme vid tangentbordet, DÅ börjar det igen. Så NEJ, det är inte gymmets fel att jag får ont. Jag har lärt mig massor om HUR man ska utföra de olika momenten på gymmet och hur man INTE ska göra. Jag säger inte att jag kan allt perfekt, men jag känner min kropp så bra så jag känner när det blir fel. Jag är väldigt medveten om hur jag mår, hur jag fungerar, vad som känns rätt eller fel för min kropp och jag försöker alltid att hitta en väg förbi ett problem. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha mått om jag inte hade börjat träna på gymmet. Hur ont hade jag inte haft och hade jag ens kunnat jobba med det jag gör idag?

Hästar, no no no!

Jag vill kanske inte sträcka mig så lång att jag har uttalad hästskräck, men jag är rädd för att stå vid en häst utan att ha ett staket mellan oss och jag hittar inget språk som passar oss emellan. Kor, hund och katt känner jag att jag kan prata med, vi får till en bra kommunikation, men häst, nej det vill sig absolut inte. Jag vet att det till största del beror på mig, och jag försöker, jag vill verkligen, men det går bara inte.

Islandshäst

Eftersom jag och hästar aldrig har varit ett tema tidigare, kan jag absolut inget om hästar. En arbetskollega frågade mig om svärmors häst som ska säljas och jag gav den bästa beskrivning jag kunde utifrån mitt kunnande. En häst, fyra ben och två öron, hög, brun och gammal. Till slut var jag tvungen att sms svärmor och fråga så att jag kunde lämna svar då alla frågor om varm och kallt blod gjorde mig förvirrad, alla hästar har väl varmt blod eller? Man undrar ju om jag är helt trög?
Hästen, ett Islandssto hade mycket riktigt fyra ben och två öron men resten var ju inte rätt. Inte alls hög utan ganska låg (enligt min hästvana kollega), inte gammal utan bara 3 år, brun kanske stämmer men kallas för brunblack. Ja du milde, jag vet i alla fall vad som är fram och vad som är bak på en häst.

Svärmor bad mig komma och ta kort på hästen. Man säger inte till svärmor att det kan bli problem för jag är ju lite rädd för hästar……..man säger, klart att jag kommer 🙂
Allt löser sig ju till slut så är det ju bara 🙂

Jag stod på ena sidan av staketet och svärmor med häst på andra sidan. Tog de kort jag skulle och svärmor kopplar loss hästen, eller hur man nu säger, och nog fasen kom den upp rakt in i kameralinsen med sin stora mule. Blev inte rädd utan tyckte nog att den var lite gullig i alla fall. Ser nästan ut som en älg eller? Hon hade inte rakat dig den här hästen utan hade några långa skäggstrån som stod rätt ut, men jag antar att inga hästar rakar sig, right!?

Hjulet, en utmaning

När de små barnen i omklädningsrummet börjar känna igen mig och vill att jag ska lyfta upp dem, då tror jag att man kan säga att man är på gymmet ganska ofta, haha! En mamma sa nyligen till sin lilla flicka,
– Nu tog du nog fel, det där är inte mormor och ingen som du känner.
Men den lilla flickan gav sig inte och blinkade till mig med sina gulliga ögon samtidigt som hon lyfte sina armar mot mig och ville att jag skulle lyfta upp henne.
Mamman ursäktade sig, men jag sa att vi träffas ju så ofta så nu känner vi ju varandra 🙂
– Ja sa mamman, så är det nog, du är alltid här när vi ska på simskola 🙂
Har många kompisar i omklädningsrummet nu för tiden 🙂

Du vet det där jädra hjulet som finns på gymmet, det har jag hållit mig borta från under alla år. Jag har aldrig haft någon bålstabilitet att prata om innan och om jag hade provat så skulle jag med all säkerhet ha gjort mig illa i ryggen. Men så är det ju det här med nya utmaningar och att testa……..

Jag började med att bara GLO på det där hjulet. Det började prata med mig, reta mig, och faktiskt håna mig för att jag inte ville testa. Min axel har också gjort att jag inte har kunnat prova förr, men nu kan jag inte skylla på det längre. Det var liksom dags!

Fotot är min och makens hand tillsammans. Det får representera att vi gör det tillsammans, hjälper varandra, pushar varandra och stöttar varandra när det är jobbigt, eller asgarvar när det bara inte går längre. 
Hjulet

Jag har börjat lite lätt med att stå på knä, rulla ut och använda mig av ett stopp.
Inte svanka, utan låta de raka och de sneda magmusklerna jobba samt övre rygg.
Får tacka min coach, maken, för att jag ens vågade börja med detta asjobbiga hjul.
Så går det! Ett sketet hjul ska inte tracka mig på gymmet, då tar jag min an utmaningen 🙂

Naturexpedition

I dag packade vi ryggsäcken och begav oss ut på vårens första naturrunda, Pepsi och jag. Han vet hur det här går till och blir varken orolig eller rastlös då jag lägger mig ner och ålar mig fram genom skogen i slowmotion. Ja det är inte klokt som det kanske ser ut och jag blir glad varje gång vi inte träffar på någon där jag ligger på mage i mossan som en strandad valross.

Han sitter där och kolla in mig, hjälper till om det behövs, eller så dyker han upp där framför kameralinsen precis i rätt ögonblick. Har med mig lite godis i fickan och från och till gömmer jag något här eller där. Högt upp på en granstam hittar Pepsi något gott.

Trädkramare
Här var det meningen att jag skulle fota Kabbeleka vid vattnet, och då kom den här nosen i vägen.
Vem bryr sig om Kabbeleka när en sån här gullig nos dyker upp precis bredvid? I bland tror jag banne mig att han gör det med flit för att skoja med mig. Han är väldigt speciell min kompis!

Nos i vägen
Naturgodis hittar man ibland om man är duktig med nosen. Jag blir imponerad när han sätter igång och vickar på sin lilla nos och känner att, NU har matte gömt något. Jag gömmer bara ibland, och oftast säger jag inget till honom, men han märker direkt när det finns något att leta efter. Svampen satt kvar på trädet efter plundringen.

Naturgodis